Panasonic DMC-L10 – recension

För några dagar sedan packade jag upp en DMC-L10 och nu har jag tillbringat några ytterligare dagar tillsammans med Panasonics nya digitala systemkamera. Kameran är tänkt att konkurrera med exempelvis Canon EOS 40D och Nikon D200 i segmentet mellan hobby och proffs, och tekniskt sett visar den sig vara ett riktigt fullblod.

Digitala systemkameror är ett förhållandevis nytt fenomen och även om priserna sjunkit radikalt de senaste tre-fyra åren så har marknaden totalt dominerats av Canon och Nikon, och det är därför riktigt kul att både Sony, Olympus och nu även Panasonic gett sig in i kriget. Panasonic DMC-L10 är något långsammare än både Canons EOS 40D och Nikons D200, men bortsett från detta så är den fullt jämförbar på övriga områden och den till och med överglänser dessa med till exempel ansiktigenkänningsfunktionen där den automatiskt anpassar skärpa och exponering för dessa.

Byggkvalitet och ergonomi
Kameran känns väldigt rejäl och höljet är tillverkad av en magnesiumlegering där vissa delar är klädda med extra gummi för att få ett skönare grepp och en bättre användarupplevelse.

Batteriet som används är ett 7,2 volts Lithium-jon 1320 mAh-batteri som ska klara av 450 bilder innan det är dags för laddning. Om du använder liveview-funktionen flitigt får du dock räkna med att batteriet tar slut betydligt snabbare än 450 bilder. Batteriet skjuts in underifrån.

På kamerans högra sida hittar du utgångar för USB samt video. Det är även här du du matar kameran med SD-kort. Kameran stöder även SDHC-kort (2GB+). Tyvärr saknas möjligheten att visa någon form av HD-video direkt från kameran. Någon form av DVI- eller HDMI-utgång hade inte suttit fel.

Reglagen är rejäla och samtidigt lätta att förstå och du behöver knappt läsa manualen för att komma igång (även om det underlättar då vissa förkortningar som AFS, AFC, AFL och AEL inte är självklara). Jag har egentligen bara två negativa saker att säga om kamerans ergonomi.

Det främre reglaget som används till att justera bländaröppningen i det manuella läget är svår att använda sig av samt att själva handgreppet som du använder för att hålla kameran är alldeles för litet för att du ska kunna hålla kameran bekvämt. Jag hade gärna sett att höljet var minst en centimeter högre på den högra sidan.

Funktionen live-view där du kan komponera din bild direkt med displayen istället för sökaren öppnar för kreativa lösningar, och för de användare som är mer vana att skjuta bilder med hjälp av displayen istället för en traditionell sökare kan steget upp till en systemkamera kännas mindre.

Liveview får helt klart godkänt och det enda irritationsmomentet är att spegeln slår upp och ner väldigt frekvent om du har för vana att ändra fokuspunkten ofta innan du tar din bild.

Objektiv
Jag är glad att Panasonic valt att inte utveckla någon egen objektivfattning utan istället valt att slå enad front tillsammans med Olympus med formatet ’4/3 – fyra tredjedelar’.

Utbudet är än så länge ganska begränsat men ju fler kameramodeller och slutanvändare det finns desto mer intressant blir det för rena objektivtillverkare såsom Tamron och Sigma att tillverka fler objektiv. Sigma har förresten redan lanserat några objektiv för 4/3-fattning.

Det medföljande objektivet, Leiva D Vario-Elmar 14-50mm / F3.8:5.6 är känns gediget och betydligt mer rejält än t.ex. Canons plastiga kitobjektiv 18-55.

Objektivet har inbyggd optisk bildstabilisering som kallas för ‘Mega O.I.S.’. Det fungerar mycket bra och du kan använda ett slutarsteg/bländarsteg högre än normalt.

Bildkvalitet
Min uppfattning gällande bildkvalitet på dagens toppmodeller är att skillnaderna mellan dem är så liten att den nästan kan räknas som försumbar. Här har jag jämfört L10:an med en av Canons första digitala systemkameror för konsumentmarknaden EOS 300D (6.5 megapixel).

Här är ett utsnitt där jag förstorat upp pixlarna till normal storlek (100% crop):

Bilden från Panasonic DMC-L10 är den vänstra och till höger ser du Canons EOS 300D. Nu jämför vi alltså en fyra år gammal 6.5 megapixel kamera med en sprillans ny 10-megapixelvärsting. Är skillnaden radikal? Nja, visst är den märkbar men inte enorm. Här är ett annat utsnitt från samma bild:

Leicas optik är dock bättre och i en närbild blir skillnaden i detaljer mer märkbar:

Om du jämför en av konkurrenterna t.ex. Canons EOS 40D eller Nikons D200 så är skillnaderna knappt märkbara. Dock sticker Canon ut med ett bättre resultat än DMC-L10 vid fotografering med höga ISO-tal (över ISO 800).

Här har du lite bilder i dess originalstorlek så att du kan se lite bättre exempel på bildkvaliteten.

Tekniska data:
Bildsensor: 4/3 CCD, 17,3 x 13,0 mm
Upplösning: 10,1 miljoner pixlar (3648×2736)
Objektiv: 4/3-standard
Känslighet: ISO 100 – ISO 1600
Monitor: Utfällbar 2,5 tums LCD-skärm. 207 000 pixlar.
Storlek: Bredd: 134,5 mm, höjd: 95,5 mm, djup: 77, 5 mm, vikt: 480 gram.
Slutartider: 1/4000 – 60 sekunder
Fokusering: Phase Shift AF (Live View): 3 punkter: auto, höger, center, vänster. Contrast AF: Ansiktsigenkännig, 9-punktersfokusering, multi-area-fokus, 3-area-fokus, 1-area-fokus, punktfokus,
Vitbalans: Auto, dagsljus, molnigt, skugga, halogen, blixt, vitt 1, vitt 2, färgtemperatur (3,000 – 10,000 K)
Sökare: TTL med 95% visning
Lagring: SD-kort
Serietagning: 3 bilder per sekund
Objektiv som medföljer: Leica D Vario-Elmarit 14:50 mm/F3.8:5.6.

Slutsats
Panasonic DMC-L10 är en tekniskt sett väldigt kompetent kamera. Upplösningen är konkurrenskraftig, och det medföljande kitobjektivet håller hög klass. Det enda som gör mig lite tveksam är att priset är förhållandevis högt (12 995:-). Det är en bra kamera men så länge antalet tillbehöver är begränsat så blir det snabbt dyrt. Om jag ser till mig själv så skulle jag inte klara mig utan ett fast 50 millimeters objektiv, och priset på ett sådant med 4/3-fattning ligger på mellan 5 000 och 10 000 kronor beroende på modell.

Samma sak om du vill komplettera kitobjketivet med en telezoom 50-200, då finns det i princip bara ett par modeller att välja på: en budget-Sigma 55-200 för runt 1500 och en Olympus 50-200 (2,8-3,5) för 11 500. Spanar du in utbudet till Canon eller Nikon i samma segment så drunknar du i olika valmöjligheter.

Kameran är förvånansvärt enkel att använda och tack vare den optiska bildstabiliseringen blir kvaliteten på bilderna ofta väldigt bra. Jag tror inte att just denna modell blir en storsäljare, till största del beroende på marknadsläget, men jag hoppas att de fortsätter att släppa bra modeller och framför allt även ser till att antalet tillbehör och objektiv blir större (och billigare).

Det rent tekniska betyget av kameran blir 8 av 10, men helhetsbetyget blir 6.5 av 10 främst på grund av att antalet tillbehör är begränsat jämfört med Canon och Nikon samt att det totala priset för ett komplett system kan bli förhållandevis högt.

Related posts:

1. Panasonic DMC-L10 – uppackning
2. Canon EOS 40D – recension
3. Panasonic DMP-BD30
4. Panasonic visar konceptmöbler