När jag var ung på 90-talet så ville nästan alla mina tjejkompisar bli frisörer. Jag själv tyckte det var väldigt märkligt för jag var inte det minsta intresserad av hår och hårfrisyrer och kunder absolut inte förstå varför alla ville bli frisörer. Mina närmaste väninnor skulle bli frisörer för då kunde dom få jobb som frisör i Göteborg och Stockholm sade dom. Jag trodde nog aldrig riktigt på deras snack om frisörjobb men båda två sökte in till frisörlinjen och kom in på skolan. Jag vet att jag tänkte att det är nog en fas i livet så jag trodde nog att de skulle ändra sig efter att ha jobbar något eller några år som frisörer.

Frisör i Göteborg

Den ena av mina väninnor var fast besluten att hon skulle flytta till Göteborg, det hade hon drömt om sedan hon var riktigt liten och besökte Liseberg första gången. Det var tydligen så fast förankrat att hon inte tänkte nöja sig med något annat än en lägenhet i Göteborg och ett bra frisörjobb när hon gått ut gymnasiet. Sagt och gjort, efter examen på frisörlinjen träffade hon en kille som hade lägenhet i Göteborg, och flyttade helt sonika dit. Bara någon vecka senare hade hon ett jobb som frisör på en populär frisörkedja.

Frisör i Stockholm

Min andra väninna kämpade hårt på frisörlinjen och lyckades till slut med bedriften att examinera och äntligen få stå på egna ben. Nu började den verkliga resan för att nå drömmen om ett bra frisörjobb i Stockholms innerstad. Så klart var det helt omöjligt att försöka få tag på en vettig lägenhet, eller rättare sagt, en lägenhet överhuvudtaget. Hon fick sova på soffan hos några olika kompisar i nästan ett år innan hon lyckades hitta en liten etta med kokvrå att hyra i andrahand. Hon bodde i denna lägenhet i flera år och hade olika jobb innan hon hittade det hon ville göra, klippa frisyrer!

Två liknande men ändå olika profiler men där båda idag lever bra liv med jobb de gillar och män som försörjer dom. (jag skrattar lite nu förlåt).